Vill kunna beskriva hur allt känns
när det känns som det gör nu.
Fjäderlätt.

Vill inte att det ska gå hål
på det tunna lagret
av lycka.

Är inte det ordet redan
alldeles sönderslitet och trasigt?
Ja, fast nej, fast jo.

Persiennerna dras ner,
det mörknar och jag ber:
Låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer.
En nattlig promenad
i en höstmörk stad;
jag kan inte önska mig nåt mer.

Så jag åker inte utomlands
förrän vintern fäller slutridå.
Här är ett skådespel i höstlövsdans
som jag vill se varenda meter på.

(...)

Jag vilar under himmelen
i höst på min planet.
Jag sjunger för mig själv,
fastän jag vet
att sånt kan kallas ensamhet.

Lars Winnerbäck - Höst på min planet (Rusningstrafik)

"Om jag vore ett paraply skulle jag vara ett såhär stort..." hon visade med armarna mot taket "...och ha alla färger i hela världen."
"Jag älskar sånt där, om jag vore en glass så..."
"... skulle jag vara chokladglass. Jag är tråkig, men god."
"... jag skulle bli Twister."
"Har du någon motivering till det?"
"Den har många egenskaper, eller många färger. Och så är den lite snurrig, som jag."

Jag har gjort allt för att gå vilse i min egen förort. I två år har jag försökt hitta vägar jag aldrig tidigare vandrat på, stenar jag aldrig suttit på och hus jag inte redan sett. Men det är svårt att tappa bort sig här, trots att allt ser precis likadant ut. I eftermiddags försökte jag igen. I takt till The Hjärta & Smärta EP gick jag utan att tänka. Runt i cirklar, över broar och under kastanjeträd. Böjde mig mot marken för att fylla fickorna på min mockajacka med blanka, kalla, bruna kastanjer och hoppades att när jag lyfte blicken från marken skulle jag se något helt nytt.

Vill förtydliga och berätta några saker. Vet inte för vilka egentligen, men ni som läser kanske. Vi är två som har den här bloggen. Det är jag, Sofia, som skriver. Hon som romantiserar alla årstider, citerar saker som känns fina för tillfället och just nu har skrivkramp. Och så är det Alicia, hon som tar alla superba bilder på allt möjligt, ibland på mig, som i inlägget under där jag dricker chai. När vi inte uppdaterar på flera dagar så beror det antingen på att jag har skrivkramp eller att Alicia inte har några bilder att visa. Vi publicerar ju liksom varannat inlägg. Att vi inte kommer med något nytt på ett tag betyder alltså inte att vi har tröttnat, bara att vi verkligen inte har något att visa. Ja, det var nog det jag hade att säga. Nu ska jag fortsätta måla naglarna röda och lyssna på Hurts nya album.

Vi har försökt förstå oss på anteckningar om streck, siffror, energinivåer och orbitaler. Alicias penna är borta så hon får låna min rosa.