”Du är så mycket logik och så lite känsla. Släpper aldrig algebraiska uttryck och atomfysiken ur tankarna. När vi andra går runt som spöken med blickarna i marken om tisdagsmorgnar funderar du över hur din genomsnittshastighet och när vi filosoferar om vad meningen med livet är så vet du redan bergsäkert att det är evolutionen. Evolutionen. Blir du aldrig trött på dig själv?”

Vi brister ut i tysthet över vår meningslöshet (fast jag vet ju förstås att vi är så mycket mer än meningslösa men säger inget, mest för att motbevisa dig) och lämnar inte sängen på hela dagen. Jag är så jävla trött på mig själv.