Satt på samma sätt, på samma ställe, läste samma bok, lyssnade på samma musik, tänkte samma tankar som jag gjort många gånger under den senast passerade tiden. Det blåser vårvindar hela dagarna, men var har den där utlovade förändringen tagit vägen?

"Jag äger förmågan att hålla isär mig själv och andra, att se dem som tillhöriga en helt annan dimension. (Det är nog inte fel att kalla det förmåga. Det är nämligen, och det säger jag inte för att skryta, ganska svårt.)"
Besatt av Haruki Murakamis citat, låttexter i mängder och NKs chaite. Var ska detta sluta? Jag vill ha kväll, natt, sömn. Men att det där ska följas av en dag lika jobbig som denna tar udden av alltihop. Varför ska det finnas så mycket framtid att ta tag i och så litet förflutet att lära av?  

Det här är en blogg. Den är sådär, ganska tom just nu. Men den ska inte vara det så länge till, förhoppningsvis. Det kanske är svårt att tro, men den här bloggen är faktiskt tänkt att den ska fyllas med foton och texter, inom en snar framtid. Festligt värre, tycker vi. Jag har stjärnor på min hand och Jakob Hellman sjunger om vintern som dör. Det gör den ju. Kanske är den redan död. Vila i frid. (sov så länge du vill!)