Det blåste genom Eskilstuna i natt, stormade ovan våra huvuden och i våra hjärtan. Regnade från himlen och ögon. Asfalten skälvde av hundra tusen fötter som hoppade i takt till världens bästa band medan våra röster dånade som åska. Och lycka är att höra Joakim Berg berätta att vi aldrig ska dö. Nej, du och jag ska aldrig dö.

Efter en alldeles för lång, kall vinter har temperaturen stigit minst femtio grader och den meter snö som täckt precis allt har för längesedan smält och blivit vattenånga. Jag bara väntar på det ögonblick då jag ska göra som snön och bli en vätskesamling på den heta asfalten för att sakta bli ett moln. Sväva högt över Sommar-Stockholm och ge några sekunders svalka åt en långsam cyklist eller en varm hund. Snart kommer regnen börja falla och först då kanske jag kommer tillbaka till marken och börjar leva igen. Tills dess hittar ni mig här uppe, där jordens dragningskraft är svagare och tiden går efter en obefintlig klocka.

Har du tänkt på att vi nästan aldrig lyfter vår blick från marken? Vad är det där nere vi fascineras så av? Våra fötter? De där som bör hållas på jorden för att inte skapa problem? Är det för att hålla ordning på fötterna, att kunna trycka ned dem igen om de råkar lyfta?

Om varma sommardygn håller jag mitt fönster öppet och varje natt hör jag katterna utifrån. Jag skriver katterna som om de är samma varje gång. Att det är så är inget jag är säker på, men antar det. Att det är samma par katter som slåss under trappan varje natt. De fräser och jamar. Högt. Överröstar mina tankar, får mig att tappa koncentrationen. Mina ögon blickar utåt, nedåt. Igår såg jag en grå svans, men det säger ju inte så mycket. I mörkret får alla katter färgen av betong. Jag undrar vad de bråkar om. Är den trappa jag betraktar som min också någon annans? En plats som alla inte får beträda utan att hamna i catfight? En plats i solen, även om natten när månen fungerar som substitut? Ibland blir jag våldsamt nyfiken på hur världen ser ut i era ögon, dina ögon. Kattens ögon. Hon som får grå svans när solen går ned. Vad drömmer hon om? Att få ha sin trappa i fred?

Hör du ljudet av juli där utanför? Sist vi sågs var det vinter och en meter snö. Jag kan höra musiken du gav mig i natt. Så här lät det medan ångesten kom ikapp. Jag vill höra en öde helg explodera utanför ditt fönster. Ibland blir jag så störd av tystnaden här. Jag tänker på dig. Jag tänker på dig. Jag tänker på dig ibland.
- Joakim Berg (Kent) - Gamla Ullevi (En plats i solen)

Kanske har de precis gjort det igen.

Att ligga i sin säng halv fyra i gryningen med persinnerna vinkade och fönstret på glänt så att både morgonens första ljus och fågelkvitter kommer in i rummet.

Att ha en hel sommar fylld med ledig tid och tom på måsten framför sig, i stället för bakom, men veta att sommaren snurrar fort om man inte tar tag i varje dag.

Att slippa prata hela tiden utan att egentligen ha någonting alls att säga.

Att lägga en halv dag på att plocka rabarberstjälkar, köpa potatismjöl, baka paj och sedan se familjen äta upp den på fem minuter, men ändå kunna tänka vad spelar det för roll? det kommer fler dagar.