100823
Det är sen eftermiddag och om en kvart blir det kväll. Det är uppehåll utanför fönstret men skulle lika gärna kunna regna. Den stora björken på andra sidan gatan är nästan helt still och jag vet att den försöker lura mig att det är vindstilla. Men jag vet att det inte är sant för det var bara någon halvtimma sedan jag kom innanför ytterdörren och då for vinden genom håret. Kanske regnar det ändå, så att det inte syns genom de vinklade persiennerna. Kanske skulle jag inte ens lägga märke till regnet om jag stod utanför, på gatan. Jag kanske skulle ta regnet för fukt i atmosfären och varken springa in för att få tak över huvudet eller fälla upp ett paraply. Frågan är då vad det spelar för roll. Vad spelar regnet för roll om det varken syns eller känns? Kanske för att det är som Haruki skrev. Att det finns två tillstånd i världen, antingen så regnar det eller så regnar det inte, och det kan ju vara viktigt att veta hur det egentligen ligger till. Synd att jag inte har någon veranda. En viss typ av regn är ju så fint att de inte syns genom fönsterrutor och persienner. Sedan en timma tillbaka är det kväll.

Jag börjar en mening men avbryter mig mitt i och låter den ta en ny vändning. Håller inne tangenten som raderar bokstäver och försöker igen. Läser igenom det jag skrivit och klickar ned Word utan att spara, stänger laptopen. De där formuleringarna som brukade rinna som sand mellan fingrarna har fastnat innanför. I huvudet. De vill så väldigt gärna komma loss, hitta kontakten mellan hjärna, hjärta och fingrar igen. Tankar vill bli sedda. Men det fungerar inte. Jag blir frustrerad och tänker att kanske måste jag ha långa, ljusa sommarnätter för att formulera mig. Men nu är det höst och jag ska vila under himmelen på min planet. Hoppas att sanden mellan fingrarna kommer tillbaka igen, att tankarna ska hitta vägen ut.