”De drömmer om någon att bli gammal tillsammans med, men jag vill bara bli din Yoko Ono så vi kan leva unga och naiva för alltid, eller tills du blir skjuten.”

”Du är så mycket logik och så lite känsla. Släpper aldrig algebraiska uttryck och atomfysiken ur tankarna. När vi andra går runt som spöken med blickarna i marken om tisdagsmorgnar funderar du över hur din genomsnittshastighet och när vi filosoferar om vad meningen med livet är så vet du redan bergsäkert att det är evolutionen. Evolutionen. Blir du aldrig trött på dig själv?”

Vi brister ut i tysthet över vår meningslöshet (fast jag vet ju förstås att vi är så mycket mer än meningslösa men säger inget, mest för att motbevisa dig) och lämnar inte sängen på hela dagen. Jag är så jävla trött på mig själv.

Vem gör vad?

Han.

Vid fönstret?

Ja. Varför skalar han mandariner?

Han tycker väl om mandariner.

Men han skalar ju alltid mandariner. Jag har aldrig sett honom utan mandariner.

Jag har aldrig sett honom förut.

Han sitter alltid där, vid fönstret och skalar mandariner.

Tystnad. Du-dunk. Jag lever.

Och ser du hur han skalar dem? Koncentrerat, som om det vore det viktigaste han någonsin gjort.

Mm.

Varför gör han så?

Jag vet inte, fråga honom?

Aldrig i livet.

Du drog efter andan.
”Universum expanderar precis hela tiden och det beror på oss.” Ditt adamsäpple rörde sig i halsen när du talade.

”Har du aldrig undrat över vart våra andetag tar vägen? Den luft vi andas ut stannar inte här, under molntäckena i atmosfären, den hatar att vara här. Det är vindarnas fel, luften får aldrig lugn utan måste vara någon annanstans. Hela tiden. När du andas ut får andetaget fart, uppåt, utåt. Lämnar den värld vi kallar vår, flyr genom atmosfären, väjer för meteorregn och ser stjärnorna falla på nära håll. Vår andning är dess räddning från vindarna och därute i den tyngdlösa rymden finns inga krafter som styr dess framfart. Det är som ett evighetslångt sommarlov i ensamhet.”

”Andetaget har ett mål, att skapa något nytt. I miljarder år har det levt på någon annans villkor, varit oförmögen att förändra. Nu vill det bestämma. Så efter att ha rört sig i ljusets hastighet genom världsrymden som resultat av avsaknaden av resistans stannar andetaget, någonstans i utkanten av universum för att skapa något nytt. En planet.

Det mörkaste, mest massiva du burit inom dig i hela ditt liv blir kärnan. Det tyngsta du har, hatet, hamnar längst in. Utanpå läggs din tunna lycka som bladguld, för att gömma det hemska i där inne. Ett ovärderligt skikt som det absolut inte får gå hål på, vad som än händer. Då kan människor bli galna och mörda elva miljoner andra på grund av deras religion.”
Du gav mig en menande blick och jag förstod att det gått hål på det tunna lyckoskiktet precis här under 1930-talet.

”Din förväntan blir den första vårdagen, din förmåga att se lösningar på problem blir gatlyktor om mörka vinternätter i Berlin, din hunger är äppelträd längs kusten och rädslan blir din ovilja att möta andras blickar på Untergrundbahn. Och ilskan, du vet den som bara inte går att kväva med tystnad? Den ostoppbara ilskan blir höststormar, de du hör när du ligger mellan dina lakan om kvällarna och väntar på sömnen som aldrig kommer.”

Det var höstkväll, vi låg med ryggarna mot ditt plåttak och såg vår samtid brinna ned. Jag hade en av dina grovstickade tröjor på mig, en som hade samma färg som himlen, djupblå. Om vi velat hade vi kunnat se hela staden härifrån. Gatlyktorna och neonskyltarna som markerade ut Untergrundbahn. Ja, kanske hade vi kunnat se ända bort till kusten och fruktträdgårdarna. Hela vår redan förlorade värld. Jag fyllde lungorna med kvällsluft och vit ånga steg mot stjärnorna när jag andades ut. Det hade redan hunnit bli oktober.

”Sorgen, vad händer med den?
Du log.
”Sorg, har du någon sådan?
”Det har alla som försöker leva här. Man kommer väl inte undan.”
”Sorgen orsakar skymningarna. Vore det inte för hoppet skulle det alltid vara natt. Hoppet blir gryningen som suddar ut stjärnorna och anledningarna till sorg. Gör dem osynliga, odefinierbara. Men du vet att de finns där, både stjärnor och orsaker.”

Himlen mörknade och regn träffade mig på vänster kind, precis ovanför överläppen. Jag blev rädd att du skulle skylla på regnet, klättra in genom sovrumsfönstret vi lämnat öppet och försvinna.

”Det kommer bli en lång, kall vinter, staden har blivit så tyst, ful och ödslig. Alla de där människorna där nere vet ingenting om det, de säger att staden är som staden alltid varit. De vet inte om att de bor i en spökstad. Bara du och jag kan se att allt redan är trasigt, att något saknas. Här uppe ser man allt.”
”Saknad kan man lära sig att leva med genom en lång, kall vinter.”
”Javisst. Det är ju det vintrarna lever på, saknaden. Vi andas saknad allihop, hela vintern. Och man vänjer sig vid något som alltid finns i luften runt omkring en. Som syre.”
Dina svar lät alltid självklara trots att det egentligen inte fanns någon logik i alls i dem.

”Och kärleken då? Vad blir det av den?”
”Kärleken blir musiken som bryter den öronbedövande tystnaden i ditt sextiotalshus.”

Vi drog efter andan och någonstans alldeles för långt borta för att vi någonsin skulle veta om det eller märka någon konsekvens av det, skapades två världar fulla av vinternätter, höststormar och hustak att andas kvällsluft på.

100823
Det är sen eftermiddag och om en kvart blir det kväll. Det är uppehåll utanför fönstret men skulle lika gärna kunna regna. Den stora björken på andra sidan gatan är nästan helt still och jag vet att den försöker lura mig att det är vindstilla. Men jag vet att det inte är sant för det var bara någon halvtimma sedan jag kom innanför ytterdörren och då for vinden genom håret. Kanske regnar det ändå, så att det inte syns genom de vinklade persiennerna. Kanske skulle jag inte ens lägga märke till regnet om jag stod utanför, på gatan. Jag kanske skulle ta regnet för fukt i atmosfären och varken springa in för att få tak över huvudet eller fälla upp ett paraply. Frågan är då vad det spelar för roll. Vad spelar regnet för roll om det varken syns eller känns? Kanske för att det är som Haruki skrev. Att det finns två tillstånd i världen, antingen så regnar det eller så regnar det inte, och det kan ju vara viktigt att veta hur det egentligen ligger till. Synd att jag inte har någon veranda. En viss typ av regn är ju så fint att de inte syns genom fönsterrutor och persienner. Sedan en timma tillbaka är det kväll.

Jag börjar en mening men avbryter mig mitt i och låter den ta en ny vändning. Håller inne tangenten som raderar bokstäver och försöker igen. Läser igenom det jag skrivit och klickar ned Word utan att spara, stänger laptopen. De där formuleringarna som brukade rinna som sand mellan fingrarna har fastnat innanför. I huvudet. De vill så väldigt gärna komma loss, hitta kontakten mellan hjärna, hjärta och fingrar igen. Tankar vill bli sedda. Men det fungerar inte. Jag blir frustrerad och tänker att kanske måste jag ha långa, ljusa sommarnätter för att formulera mig. Men nu är det höst och jag ska vila under himmelen på min planet. Hoppas att sanden mellan fingrarna kommer tillbaka igen, att tankarna ska hitta vägen ut.

Det blåste genom Eskilstuna i natt, stormade ovan våra huvuden och i våra hjärtan. Regnade från himlen och ögon. Asfalten skälvde av hundra tusen fötter som hoppade i takt till världens bästa band medan våra röster dånade som åska. Och lycka är att höra Joakim Berg berätta att vi aldrig ska dö. Nej, du och jag ska aldrig dö.

Efter en alldeles för lång, kall vinter har temperaturen stigit minst femtio grader och den meter snö som täckt precis allt har för längesedan smält och blivit vattenånga. Jag bara väntar på det ögonblick då jag ska göra som snön och bli en vätskesamling på den heta asfalten för att sakta bli ett moln. Sväva högt över Sommar-Stockholm och ge några sekunders svalka åt en långsam cyklist eller en varm hund. Snart kommer regnen börja falla och först då kanske jag kommer tillbaka till marken och börjar leva igen. Tills dess hittar ni mig här uppe, där jordens dragningskraft är svagare och tiden går efter en obefintlig klocka.

Har du tänkt på att vi nästan aldrig lyfter vår blick från marken? Vad är det där nere vi fascineras så av? Våra fötter? De där som bör hållas på jorden för att inte skapa problem? Är det för att hålla ordning på fötterna, att kunna trycka ned dem igen om de råkar lyfta?

Om varma sommardygn håller jag mitt fönster öppet och varje natt hör jag katterna utifrån. Jag skriver katterna som om de är samma varje gång. Att det är så är inget jag är säker på, men antar det. Att det är samma par katter som slåss under trappan varje natt. De fräser och jamar. Högt. Överröstar mina tankar, får mig att tappa koncentrationen. Mina ögon blickar utåt, nedåt. Igår såg jag en grå svans, men det säger ju inte så mycket. I mörkret får alla katter färgen av betong. Jag undrar vad de bråkar om. Är den trappa jag betraktar som min också någon annans? En plats som alla inte får beträda utan att hamna i catfight? En plats i solen, även om natten när månen fungerar som substitut? Ibland blir jag våldsamt nyfiken på hur världen ser ut i era ögon, dina ögon. Kattens ögon. Hon som får grå svans när solen går ned. Vad drömmer hon om? Att få ha sin trappa i fred?

Hör du ljudet av juli där utanför? Sist vi sågs var det vinter och en meter snö. Jag kan höra musiken du gav mig i natt. Så här lät det medan ångesten kom ikapp. Jag vill höra en öde helg explodera utanför ditt fönster. Ibland blir jag så störd av tystnaden här. Jag tänker på dig. Jag tänker på dig. Jag tänker på dig ibland.
- Joakim Berg (Kent) - Gamla Ullevi (En plats i solen)

Kanske har de precis gjort det igen.

Att ligga i sin säng halv fyra i gryningen med persinnerna vinkade och fönstret på glänt så att både morgonens första ljus och fågelkvitter kommer in i rummet.

Att ha en hel sommar fylld med ledig tid och tom på måsten framför sig, i stället för bakom, men veta att sommaren snurrar fort om man inte tar tag i varje dag.

Att slippa prata hela tiden utan att egentligen ha någonting alls att säga.

Att lägga en halv dag på att plocka rabarberstjälkar, köpa potatismjöl, baka paj och sedan se familjen äta upp den på fem minuter, men ändå kunna tänka vad spelar det för roll? det kommer fler dagar.

Singstar, chokladbollar, Kent, Sanna, Indien & Colombia.

Ni vet känslan man har när man drömmer en så konstig dröm att man vet att man drömmer. Och man tänker att jag kan göra vad som helst, det här är ändå en dröm. Den känslan var med mig hela dagen och jag minns knappt något av vad som har hänt utom att det var skönt att slippa bry sig om vad jag gjorde då det ändå inte var på riktigt.

För första gången på länge känner jag den där fredags-lättnaden som jag tycker så mycket om. Veckan är över. Det kommer en ny om ett par dygn, men det finns inte en chans i världen att den blir lika jobbig som den som gick. Ikväll lyssnar jag på min fredagsspelista, äter glass och älskar fredagen den sjunde maj.
(alicia fyller år idag, säg grattis)

Moderna tankar om varandra och du liknar ingen annan. Antika löften som vi blandar tills vi båda slutat andas luften omkring. Är du lycklig nu? Är du lycklig nu? Är du lycklig nu? Har vi tid innan allting tar slut? Äntligen har jag hittat orden och jag hittar dina händer under bordet. Vi hinner bli något stort än, växa några meter innan sommaren blir oktober. Är du lycklig nu? Är du lycklig nu? Är du lycklig nu? Har vi tid innan allting tar slut? Det ligger tomhylsor i parken, våra fötter är en meter över marken. Jag visste att du skulle bli stark sen. Min hand i din hand när kapporna vänder efter vinden.
Joakim Berg (Kent) - Innan Allting Tar Slut (Isola)

Springa genom skogen, bada i vatten utan värme, sitta på en veranda till ett övergivet kafé medan regnet våldsamt faller utanför, cykla hem med solnedgång i ögonen. Dagar som börjar i dystert kaos kan sluta i ett vackert sådant. (tror det kallas lycka)

"Strax före tio började det att regna. Det var inget våldsamt regn. Det var den sortens duggregn som var så fint att det var svårt att veta om det regnade eller inte. Men skärpte man blicken såg man att det faktiskt gjorde det. Det finns två lägen här i världen: antingen regnar det eller så regnar det inte. Och mellan dessa två lägen måste man kunna dra en skiljelinje. Jag satt en stund på verandan och gjorde mitt bästa för att försöka urskilja den."
- Haruki Murakami / Fågeln Som Vrider Upp Världen