Du drog efter andan.
”Universum expanderar precis hela tiden och det beror på oss.” Ditt adamsäpple rörde sig i halsen när du talade.

”Har du aldrig undrat över vart våra andetag tar vägen? Den luft vi andas ut stannar inte här, under molntäckena i atmosfären, den hatar att vara här. Det är vindarnas fel, luften får aldrig lugn utan måste vara någon annanstans. Hela tiden. När du andas ut får andetaget fart, uppåt, utåt. Lämnar den värld vi kallar vår, flyr genom atmosfären, väjer för meteorregn och ser stjärnorna falla på nära håll. Vår andning är dess räddning från vindarna och därute i den tyngdlösa rymden finns inga krafter som styr dess framfart. Det är som ett evighetslångt sommarlov i ensamhet.”

”Andetaget har ett mål, att skapa något nytt. I miljarder år har det levt på någon annans villkor, varit oförmögen att förändra. Nu vill det bestämma. Så efter att ha rört sig i ljusets hastighet genom världsrymden som resultat av avsaknaden av resistans stannar andetaget, någonstans i utkanten av universum för att skapa något nytt. En planet.

Det mörkaste, mest massiva du burit inom dig i hela ditt liv blir kärnan. Det tyngsta du har, hatet, hamnar längst in. Utanpå läggs din tunna lycka som bladguld, för att gömma det hemska i där inne. Ett ovärderligt skikt som det absolut inte får gå hål på, vad som än händer. Då kan människor bli galna och mörda elva miljoner andra på grund av deras religion.”
Du gav mig en menande blick och jag förstod att det gått hål på det tunna lyckoskiktet precis här under 1930-talet.

”Din förväntan blir den första vårdagen, din förmåga att se lösningar på problem blir gatlyktor om mörka vinternätter i Berlin, din hunger är äppelträd längs kusten och rädslan blir din ovilja att möta andras blickar på Untergrundbahn. Och ilskan, du vet den som bara inte går att kväva med tystnad? Den ostoppbara ilskan blir höststormar, de du hör när du ligger mellan dina lakan om kvällarna och väntar på sömnen som aldrig kommer.”

Det var höstkväll, vi låg med ryggarna mot ditt plåttak och såg vår samtid brinna ned. Jag hade en av dina grovstickade tröjor på mig, en som hade samma färg som himlen, djupblå. Om vi velat hade vi kunnat se hela staden härifrån. Gatlyktorna och neonskyltarna som markerade ut Untergrundbahn. Ja, kanske hade vi kunnat se ända bort till kusten och fruktträdgårdarna. Hela vår redan förlorade värld. Jag fyllde lungorna med kvällsluft och vit ånga steg mot stjärnorna när jag andades ut. Det hade redan hunnit bli oktober.

”Sorgen, vad händer med den?
Du log.
”Sorg, har du någon sådan?
”Det har alla som försöker leva här. Man kommer väl inte undan.”
”Sorgen orsakar skymningarna. Vore det inte för hoppet skulle det alltid vara natt. Hoppet blir gryningen som suddar ut stjärnorna och anledningarna till sorg. Gör dem osynliga, odefinierbara. Men du vet att de finns där, både stjärnor och orsaker.”

Himlen mörknade och regn träffade mig på vänster kind, precis ovanför överläppen. Jag blev rädd att du skulle skylla på regnet, klättra in genom sovrumsfönstret vi lämnat öppet och försvinna.

”Det kommer bli en lång, kall vinter, staden har blivit så tyst, ful och ödslig. Alla de där människorna där nere vet ingenting om det, de säger att staden är som staden alltid varit. De vet inte om att de bor i en spökstad. Bara du och jag kan se att allt redan är trasigt, att något saknas. Här uppe ser man allt.”
”Saknad kan man lära sig att leva med genom en lång, kall vinter.”
”Javisst. Det är ju det vintrarna lever på, saknaden. Vi andas saknad allihop, hela vintern. Och man vänjer sig vid något som alltid finns i luften runt omkring en. Som syre.”
Dina svar lät alltid självklara trots att det egentligen inte fanns någon logik i alls i dem.

”Och kärleken då? Vad blir det av den?”
”Kärleken blir musiken som bryter den öronbedövande tystnaden i ditt sextiotalshus.”

Vi drog efter andan och någonstans alldeles för långt borta för att vi någonsin skulle veta om det eller märka någon konsekvens av det, skapades två världar fulla av vinternätter, höststormar och hustak att andas kvällsluft på.