Jag har gjort allt för att gå vilse i min egen förort. I två år har jag försökt hitta vägar jag aldrig tidigare vandrat på, stenar jag aldrig suttit på och hus jag inte redan sett. Men det är svårt att tappa bort sig här, trots att allt ser precis likadant ut. I eftermiddags försökte jag igen. I takt till The Hjärta & Smärta EP gick jag utan att tänka. Runt i cirklar, över broar och under kastanjeträd. Böjde mig mot marken för att fylla fickorna på min mockajacka med blanka, kalla, bruna kastanjer och hoppades att när jag lyfte blicken från marken skulle jag se något helt nytt.