"Jag äger förmågan att hålla isär mig själv och andra, att se dem som tillhöriga en helt annan dimension. (Det är nog inte fel att kalla det förmåga. Det är nämligen, och det säger jag inte för att skryta, ganska svårt.)"
Besatt av Haruki Murakamis citat, låttexter i mängder och NKs chaite. Var ska detta sluta? Jag vill ha kväll, natt, sömn. Men att det där ska följas av en dag lika jobbig som denna tar udden av alltihop. Varför ska det finnas så mycket framtid att ta tag i och så litet förflutet att lära av?